Poesi

 

 

 

STRIDSVAGNAR I SOVRUMMET

Jag tar av mina skor och strumpor, och du bjuder in mig i vardagsrummet där du ställt fram kinesiskt te och godis.

Jag sätter mig i soffan och lägger kvickt upp höger fot på vänster knä.

Jag behagas av de persikofärgade tapeterna och smakar på godis och den tv-fria rymden. Är där också en doft av rökelse?

De små bitarna av godis, i lakrits och mjukt skum, de ligger som värdefulla snäckor i en rödlila skål.

Mina nakna fötter känner dammet i den tjocka mattan, ett lätt damm som inte borde störa mig. Dammet och doften av rökelse som når mina näsborrar får dock min själ att minnas andra tider.

Jag är välkommen ut på den byggda scenen, där bekanta kulisser får mig att känna mig hemma, men ett svagt minne ekar i mitt universum, ett minne av djup oförståelse, en avgrund. Kroppen är spänd som en tvättlina nedhängd av stridsminnen.

Jag anar ett dovt mekaniskt ljud i fjärran men låtsas att det är inbillning.

Din beröring kommer som en välkommen vän, och efter någon minut är min kropp åter lugn, befriad från oron.

Som när en nyfödd kalv reser sig, sakta och stapplande byggs min attraktion till dig upp. Du hamnar i mitt knä och våra händer rör sig som floder över våra kroppar.

Tre ljusa timmar senare ligger vi bredvid varandra på en madrass på golvet. Värmen från våra utmattade kroppar har skapat kondens på rutorna. Fullständigt utblottade ligger vi omslingrade.

Allt är lugnt, orden från dig värmer och smeker. Jag talar med dig, vi skrattar tillsammans som de allra bästa vänner som känt varandra i årtusenden.

Då hör jag det där ljudet igen, och jag vet vad det är. De är stridsvagnar i fjärran. Dieselmotorer som envist driver det tunga stålet framåt, närmare.

Ovaksam in i det sista, godtroget litar jag på att harmonin ska bevaras och skapas för evigt, att vagnarna av stål ska passera, att det inte är till vårt rum de ska. Obekymrat oförberedd vilar jag med dig tills jag kan höra det första skottet avlossas. Det slår oprovocerat in i min själ.

Nästa skott, och nästa och nästa, de välriktade projektilerna orsakar en massaker.

Jag tar på mig strumpor och skor och går.

Stefan Tunedal
28 aug 2012

 

JAG GER UPP

Jag ger upp

som en ensam, trött soldat inför Napoleons elitregemente,

ståendes besviken i vattnig lera, med mina soldatkamrater fegt flyendes bakom mig,

ger jag upp.

 

Jag har inga starka planer kvar,

inga finurliga tankar,

ingen fast beslutsamhet om hur jag

strategiskt ska kunna fly, gömma mig

och oväntat försvinna.

 

Jag är kraftlös, hopplöst berövad av den urkraft

som normalt bebor mina armmuskler,

min långa rygg ligger mesigt uppgivet tryckt mot den mjuka madrassen,

mina breda axlar drömmer vackra drömmar och säger att de inte vill vara med längre,

och jag ger upp.

 

Jag ger upp kvinna.

Din beslutsamma kärlek har besegrat min tvekande själ,

och jag ligger som en brungräddad pannkaka på gjutjärnspannans svarta botten

och väntar på att bli serverad.

 

Stefan Tunedal
8 feb 2012

 

 

MASKINSOMMAR

Vi är maskinsommar när vi träffas.
Jag är maskin. Du är sommar.

På natten är du sommarängen,
en fylld med vita blommor, små vita sockerblommor
på korta, spröda kvinnostjälkar.

Jag är maskin, mödosamt uppdragen på balkjärnsförstärkt dragkärra.
Med skramlande plåtar drogs jag upp, kantig i slipad metall och svartjärn,
vridna delar sitter svetsade fast eller hänger slarvigt löst i mässingsnitar.

Och sommarängen suckar under mekanikens feta tyngd,
ängens ljuva sångsuckar resonerar över svenskmarkerna
och de som noga lyssnar kan höra sången och förundras.

Maskinen sträcker girigt sina grovledade metallarmar över blomklädda kullar och väntande svackor,
krävande stålhänder gräver, tafsar och drar i allt de kan få tag på,
som om allt på ängen tillhörde dem.

Ängen skakar av obekymrad vällust,
låter maskinen rulla fram och åter med djupmönstrade hårdgummidäck,
välkomnande och behagligt rörd och berörd låter ängen det ske.

Attraherad, rusig plåt, drivremmar och skakande stålaxlar rör sig i kontrollerad marchtakt,
järnspett slår bestämt takten mot vagnens skavda sidor,
ett upprest järntorn nickar, sveper med strålkastarögon över kvinnligt lockande terräng,
medan stålnävarna pressar in sina kromfingrar i den fuktiga honjorden.

Kvävande svettdiesel blandas med kronbladens grädd-dunster,
puffande, smackande, smakande dofter av rost och smör, jord och olja.

Magiskt reser sig varje stjälk, varje blomma i hjulens spår,
som om ingenting hänt, de reser sig i bekväm förväntan och livsglädje.

När maskinen tystnat och står stilla, vilande i den mjuka gräddjorden,
när ljudet av vårt möte sugits upp i varm mylla och suktande, närliggande granskog,
i eftersmakens sötma minns vi ingenting för en lång stund.


Stefan Tunedal
19 feb 2012

DEN GAMLA LEKEN

När man inte har, som man tycker, tillräckligt med drama i sitt liv. Då löser man det enkelt, ibland genom att se till att ens partners stabilitet ruskas om, att ens vän blir sårad. Då händer saker, man får drama, man får problem att lösa, man har orsakat en reaktion.

Det är den gamla vanliga visan, den gamla leken, den lek människor lekt genom årtusenden.

Det ger spänning i livet, någonting att syssla med, detta anser man, det är den gamla trötta vägen till stimulans.

Ibland går man för långt. Man får för mycket drama och man slås till marken, nu själv sårad.

Människan riktar ett anklagande finger mot den som sårat en tillbaka, för man har nu glömt att det var man själv som startade.

Jag lämnar denna uråldriga tjatiga lekplats. Det finns andra sätt att få drama i livet än att såra sina vänner.

3 juni 2012

PASSION ELLER KÄRLEK?

Är det passion eller är det kärlek? Den frågan fick jag av en kvinna för några veckor sen.

Jag undrade över det hon sagt. Vet du det själv? tänkte jag. Vad har du för rätt att jämföra dessa två ord? tänkte jag irriterat.

Jag visste inte vad skillnaden var. Det var vad som irriterade mig, egentligen.

Idag insåg jag skillnaden.

Passion är att vilja ha partnern, vilja få, ta emot, smaka på, lukta på och känna, att befrukta eller bli befruktad.

Kärlek är att vilja ge, överräcka, finna ut om partnern och vilja förstå. Det är avsikten att göra gott för den man älskar, en lycka att se partnern tillfreds och i glädje. Inte för att det gynnar en själv, utan för att man bara tycker om att ge.

Passion liknar fysikens magnetism.

Kärlek är av själen endast.

26 aug 2012